Filmtitel på Göteborgs Filmfestival: Behaviour
Originaltitel: Conducta (så den engelska titeln är felöversatt enligt min mening, den borde ha hetat Conduct - filmen handlar inte om beteende utan om uppförande ... )
Ursprungsland: Kuba
Produktionsår: 2014
Regi: Ernesto Daranas
Chala är en 11-åring med trassliga hemförhållanden och rykte om sig att vara en värsting bland skolans lärare och elever såväl som socialtjänsten och polisen. När dessa olika instanser fattar beslutet att ta honom ifrån sin missbrukande mamma och placera honom på en sluten ungdomsvårdsskola reagerar den tidigare klassföreståndaren Carmela starkt och ger sig i öppen konfrontation med myndigheterna och skolledningen.
Jag anser att filmen är höst angelägen för en (blivande) lärare att se - men egentligen även för en förälder eller för vuxna i allmänhet. Den tar upp ett antal lika tänkvärda som svårlösta (kanske olösliga) allmänmänskliga frågor och moraliska dilemman som det är alltför lätt att (omedvetet) blunda för och att fly från i vardagen. Vi är rädda om oss själva/våra barn/våra elever/vår organisation/vår socialgrupp/vårt samhälle/vår verklighet - men var går gränsen för hur mycket vi för egen vinning kan låta drabba de människor som lever utom kretsen? När är vi villiga att backa eller att medge att vi själva har fel? I det (osynliga) nätverk av normer, förväntningar och fördomar som genomsyrar ett samhälle är det som vuxen - och inte minst som lärare viktigt att kunna och våga se klart, att kunna undvika de förenklingar av omvärlden som gör att vi går miste om att se varje elever eller människa som en individ som i sin tur är färgad av omvärlden.
Vem har rätt att bryta mot sociala (outtalade) regler och överenskommelser? Vad är "dåligt uppförande" hos ett barn - och en vuxen - och vilka blir konsekvenserna av sätta en sådan stämpel på ett barn utan att se till hens bakgrund och livssituation? Läraren Carmela vänder uppochner på skolans och myndigheternas värld när går till strid för "värstingen" Chalas rätt att stanna i skolan. Vem är vuxen och vem är barn - barnet som tvingas växa upp med ett "vuxenansvar" för att familjen ska överleva eller den vuxna läraren som vägrar "uppföra sig"? Vad händer med förälderns roll/självbild när läraren eller myndigheterna
har mer "rätt" än hen att uttala sig om/fatta beslut rörande det egna
barnet - eller om förälderns eget liv? Chalas missbrukande mamma brottas med sin vuxenauktoritet och rädslan över sitt eget misslyckande när hon trots sonens uppmaningar om att lägga in sig för avgiftning fortsätter missbruka, och då hon trots att sonens tillvaro faller sönder fortsätter hävda sin rätt till att vara hans förälder.
Detta är dilemman som varje lärare (eller till olika grad även alla andra som har ett arbete där de befattar sig med människor) och varje förälder (eller de som har ansvaret för en annan människa/ett barn) tvingas grubbla över i livet - frågar vi inte får fly ifrån. Var slutar skolans/lärarens ansvar för eleven, var går gränsen mellan personligt/privat eller lärare/vuxen/medmänniska? På vilken sida står den som både är lärare och elev samtidigt? Hur uppmuntrar samhället till ett visst beteende för en socialgrupp eller en könstillhörighet och när kommer detta beteende i konflikt med hur eleven förväntas uppföra sig i (exempelvis) skolan? För läraren är frågan om att göra/inte göra skolan och barnens övriga livsvärld till skilda områden ständigt aktuell. Vad bör vi släppa in i skolan och hur kan vi integrera dessa båda områden i undervisningen? Hur kan vi påminna oss om att orka/våga se anledningen till att en elev beter sig som hen gör? Hur hanterar vi alla faror i barnets omvärld som växer i styrka både när vi talar om dem och när vi tiger om dem? Hur kan vi skapa dialog mellan barn/vuxen istället för den vuxnes monolog? Hur kan vi skapa dialog mellan hem/skola? Vilka erfarenheter har just barnen men inte (längre) vi vuxna? Hur långt är vi villiga att gå och vad är vi som lärare/vuxna villiga att riskera för att hjälpa eleven - kan vi riskera vår egen tillvaro och kan vi till och med bryta mot lagen? Det hela pekar fram till frågan: Vad är lärarens/skolans/samhällets/de vuxnas uppdrag gentemot eleven/barnet? Vilken typ av skola/samhälle vill vi egentligen ha? Vad innebär det att barn/vuxen och elev/lärare är jämlika och vad kan vi vinna/förlora på att sträva mot en sådan jämlikhet?
Möjligheten till att möta alla dessa (och många fler) funderingar genom en hoppfull men ändå realistisk film som snarare ställer frågor än levererar präktiga moralkakor eller snyggt färdigpaketerade svar gör Behaviour till en film jag gärna rekommenderar andra att gå och se - och att diskutera utifrån. Jag tror att de allra flesta kan känna igen sig i och känna sig berörda av de ämnen som tas upp men kanske inte direkt har upplevt hur det är att ta striden själv - låt Carmela göra det för er och även Chala. Låt det börja här, med den här filmen. Sedan fortsätter vi utifrån var vi då befinner oss.
Bilder från: www.cubadebate.cu/noticias/2014/01/13/conducta-un-filme-de-ernesto-daranas-que-hara-epoca/
