3: Charlotte Gyllenhammar (utställning med konstnärens namn).
Utställning av alster av Charlotte Gyllenhammar, 24/1-3/5, Göteborgs konstmuseum.
Det första som slår mig är hur väl man har utnyttjat lokalen,
att man gjort den till integrerad del av utställningen som förstärker
intrycket av konstverken flerfaldigt. Ekande tomma salar med högt i tak i
stort sett försänkta i mörker,
sterila vita väggar och som enda belysning blängande spotlights riktade
mot konstverken. På väg upp för trappan upptäcker jag plötsligt en
uppochnervänd barnkropp dinglande över mitt huvud. Ett ensamt barn
väntar mörkret längre upp i lokalen medan golvet närmast väggen pryds av
utströdda bleka barnkroppar i vila eller något värre medan
informationsbladet upplyser mig om titeln "Dagis". Ansiktslösa barn
sitter närmast trappan först knappt urskiljbara i dunklet, stirrandes på
en filmduk där ett svartvitt dokumentärt klipp om en frisläppt gisslan
loopas om och om igen. En bit ifrån sitter två kvinnokroppar (kallade
Double blind) med förbundna ögon fastsurrade rygg mot rygg på två stolar
med en skarp spotlight pekandes på dem uppifrån. Vilka de är, dessa anonyma barn och kvinnor
och varför de hamnat där förtäljer inte själva konstverken men på några
av väggarna finns texter av konstnären som enligt min tolkning handlar
om den utsatta blottade kvinnan/kvinnokroppen. Ett flertal av
barnen/kvinnorna avbildas uppochner och en av texterna talar om kvinnans
oskyddade blottade underliv som vanligtvis göms bland kjolens flödande
volanger men likväl finns där. För att göra det hela har flera av
skulpturerna inslag av bjärta färger, de fastbundna i Double blind är
helt täckta av plastigt knallgult.
Vari ligger obehaget? För det är en mycket obehaglig utställning enligt mig, suggestiv just därför att det är så mycket vi inte vet ett bildligt mörker såväl som ett ordagrant och sedan dessa kroppar. Det anonyma ansiktslösa blir oerhört suggestivt och det känns närmast omöjligt att inte tolka in en massa själv, efter att ha läst texterna på lokalens väggar förstärks obehagskänslan av hur oskyddade och utsatta dessa kroppar/människor är. Samtidigt kan jag tänka mig att andra personer med andra associationer och erfarenhet skulle kunna säga att utställningen inte kändes skrämmande alls - kanske ser de bara ett absurd arrangemang av människokroppar i skarpa färger, en galen utställning med dålig belysning. Jag vill stanna vid Double blind och som tankeexperiment försöka placera in skulpturen i några olika typer av kontext: det färgglada skulle kunna göra den till ett vridet men festligt inslag i en kitschig färgstark omgivning, mot röda draperier och dämpad belysning framstår den som porrigt erotiskt, hade några andra statyer placerats runtomkring hade den kunnat vara en psykologisk skildring om blindhet eller att vara instängd i sig själv utan att nå fram till andra, hade andra statyer stått omkring parvis kunde den berättat om paret bland andra par som inte nådde fram till varandra i sin relation, i en ruffig källarmiljö kunde vi bevittnat en gisslanscen kanske i en thriller där vi vet att hjältarna är på väg eller att paret kommer att lyckas fly - plötsligt blir scenen mer spännande och nästan hoppfull, med levande ljus i bakgrunden och pentagram klottrade över golvet mötte oss en offerritual, ackompanjerat av ett bord med i en annan kontext helt oskyldiga verktyg blir det offren i en tortyrscen ... möjligheterna är många. Är barnkroppen över trappan ett fritt barn på äventyr hängandes i knävecken, en liten cirkusartist som tränar med trapetsen eller en kropp bland andra köttstycken som dinglar upphängda från taket i slakteriets kylrum?
Det som trots allt gör att utställningen mitt i obehaget känns relevant (till exempel att ta med elever på) är att den kan bli ett sätt att närma sig frågor om (kvinno)kroppens utsatthet eller om kroppen som vara genom estetiska uttryck. Tankar kring prostitution/trafficking/organhandel, barns utsatthet i samhället/världen eller genusordning/syn på kvinnlig sexualitet kan väckas och tas upp till diskussion just utifrån frågan om varför utställningen kan upplevas som så otäck. Texterna som ger ytterligare djup är få och lagom långa att orka ta del av och känns därför tillgängliga för flertalet besökare (rastlösa elever med flera). Utställningen bör också kunna fånga uppmärksamheten hos många unga eftersom den lätt kan kopplas till återkommande obehagliga med kittlande inslag i dagens populärkultur - zombies och levande döda, monstruösa varelser i människohamn som varulvar och vampyrer inom urban fantasy, barn/kvinnor som offer och/eller monster i skräckfilm och -spel, kroppen som ett genetiskt bundet ting som anonymt sorteras in i samhällets system i Mortal instruments och Divergent, lemlästning och tortyrorgier riktade mot kroppar i filmer som i Hostel eller Saw. Ett helt annat sätt att närma sig utställningen är att låta eleverna besöka utställningen under minsta möjliga interaktion med varandra och därefter presenter vilka känslor och associationer den väcker hos just dem (men i så fall bör de nog inte läsa texterna som är rätt ledande), kanske kan de även gestalta eller tolka den eller placera in verken i olika sammanhang? Frågan om vad som är konst och vilken funktion denna ska ha fylla kan också diskuteras. Att verken inte är "fina" kanske kan verka frigörande och få eleverna att våga prova på att arbeta med det groteska eller att ta upp "fula" ämnen, känslor och tankar?
Intressant är förresten att jag blev så uppslukad av den stämning och de känslor som utställningen förmedlade att jag egentligen inte hade en tanke på verken som konstruktioner skickligt skapade med en viss teknik/med ett visst material av konstnären - det glömdes liksom bort.
Nu följer några foton och sedan gör jag en koppling till populärkulturen genom skräckspelet Silent Hill 2.
Vari ligger obehaget? För det är en mycket obehaglig utställning enligt mig, suggestiv just därför att det är så mycket vi inte vet ett bildligt mörker såväl som ett ordagrant och sedan dessa kroppar. Det anonyma ansiktslösa blir oerhört suggestivt och det känns närmast omöjligt att inte tolka in en massa själv, efter att ha läst texterna på lokalens väggar förstärks obehagskänslan av hur oskyddade och utsatta dessa kroppar/människor är. Samtidigt kan jag tänka mig att andra personer med andra associationer och erfarenhet skulle kunna säga att utställningen inte kändes skrämmande alls - kanske ser de bara ett absurd arrangemang av människokroppar i skarpa färger, en galen utställning med dålig belysning. Jag vill stanna vid Double blind och som tankeexperiment försöka placera in skulpturen i några olika typer av kontext: det färgglada skulle kunna göra den till ett vridet men festligt inslag i en kitschig färgstark omgivning, mot röda draperier och dämpad belysning framstår den som porrigt erotiskt, hade några andra statyer placerats runtomkring hade den kunnat vara en psykologisk skildring om blindhet eller att vara instängd i sig själv utan att nå fram till andra, hade andra statyer stått omkring parvis kunde den berättat om paret bland andra par som inte nådde fram till varandra i sin relation, i en ruffig källarmiljö kunde vi bevittnat en gisslanscen kanske i en thriller där vi vet att hjältarna är på väg eller att paret kommer att lyckas fly - plötsligt blir scenen mer spännande och nästan hoppfull, med levande ljus i bakgrunden och pentagram klottrade över golvet mötte oss en offerritual, ackompanjerat av ett bord med i en annan kontext helt oskyldiga verktyg blir det offren i en tortyrscen ... möjligheterna är många. Är barnkroppen över trappan ett fritt barn på äventyr hängandes i knävecken, en liten cirkusartist som tränar med trapetsen eller en kropp bland andra köttstycken som dinglar upphängda från taket i slakteriets kylrum?
Det som trots allt gör att utställningen mitt i obehaget känns relevant (till exempel att ta med elever på) är att den kan bli ett sätt att närma sig frågor om (kvinno)kroppens utsatthet eller om kroppen som vara genom estetiska uttryck. Tankar kring prostitution/trafficking/organhandel, barns utsatthet i samhället/världen eller genusordning/syn på kvinnlig sexualitet kan väckas och tas upp till diskussion just utifrån frågan om varför utställningen kan upplevas som så otäck. Texterna som ger ytterligare djup är få och lagom långa att orka ta del av och känns därför tillgängliga för flertalet besökare (rastlösa elever med flera). Utställningen bör också kunna fånga uppmärksamheten hos många unga eftersom den lätt kan kopplas till återkommande obehagliga med kittlande inslag i dagens populärkultur - zombies och levande döda, monstruösa varelser i människohamn som varulvar och vampyrer inom urban fantasy, barn/kvinnor som offer och/eller monster i skräckfilm och -spel, kroppen som ett genetiskt bundet ting som anonymt sorteras in i samhällets system i Mortal instruments och Divergent, lemlästning och tortyrorgier riktade mot kroppar i filmer som i Hostel eller Saw. Ett helt annat sätt att närma sig utställningen är att låta eleverna besöka utställningen under minsta möjliga interaktion med varandra och därefter presenter vilka känslor och associationer den väcker hos just dem (men i så fall bör de nog inte läsa texterna som är rätt ledande), kanske kan de även gestalta eller tolka den eller placera in verken i olika sammanhang? Frågan om vad som är konst och vilken funktion denna ska ha fylla kan också diskuteras. Att verken inte är "fina" kanske kan verka frigörande och få eleverna att våga prova på att arbeta med det groteska eller att ta upp "fula" ämnen, känslor och tankar?
Intressant är förresten att jag blev så uppslukad av den stämning och de känslor som utställningen förmedlade att jag egentligen inte hade en tanke på verken som konstruktioner skickligt skapade med en viss teknik/med ett visst material av konstnären - det glömdes liksom bort.
Nu följer några foton och sedan gör jag en koppling till populärkulturen genom skräckspelet Silent Hill 2.
Bruket av anonyma/ansiktslösa (kvinno)kroppar i mörkret förde direkt mina tankar till fienderna i spel som Silent Hill 2.
Double blind skulle mycket väl kunna föreställa två av spelets
sjuksköterskor (första bilden nedan) som övermannats av spelaren.
("Sluta trakassera vårdpersonalen!" vill jag spontant genast skrika till
"hjälten" eftersom jag har svårt att inte se kvinnorna som offer
oavsett hur farliga och levande döda de än är, typiskt mig ... ) Det av
konstnären återkommande motivet uppochnervänd (försvarslös) kvinna (i
bur/ställning) används också i olika versioner i spelet. (andra bilden
nedan)
"Jag slipper i alla fall att bli gulmålad - alltid något att vara glad över!" säger
sjuksköterskan som försöker se livet (?) från den ljusa sidan även om
hon har ett klart krävande arbete och otacksamma patienter ...
"Släpp ner oss! Stoppa kvinnoförtrycket! Upp(ochner) till kamp~!"
Bilder ur spelet Silent Hill 2 från ovanstående sidor.
Silent Hill 2 © Team Silent, Konami, Konami Computer Entertainment Tokyo
Konstmuseets sida om utställningen.
