4 aktuella utställningar:
1: Svensk animation hundra år – tradition, dagsläge och framtid.
Filmvisning, presentation och seminarium under Göteborg Film Festival (GIFF). 28/1, Pustervik.
Medverkande:
Johan Hagelbäck, Teresa Glad och Per Åhlin, animatörer & Midhat
”Ajan” Ajanovic programmedarbetare festivalen/programansvarig
animationslinjen Högskolan Väst.
Per Åhlin har genom filmer som Dunderklumpen, Resan till Melonia, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och Hundhotellet blivit känd för allmänheten som ett namn inom svensk animerad film. Han visade några kortare filmklipp och beskrev i kort några tidigare projekt och sin syn på animation. Åhlin använder sig av stopmotion och ibland spelfilm/animation i kombination. Han anser att det viktigaste när man skapar (animerad) film är att lyckas få kontakt med publiken och att väcka känslor hos dem - jag tänker, hur kan man då göra detta? För att skapa känslomässiga band till en animerad figur behöver man göra den "levande" vilket rent tekniskt ofta handlar om att lyckas skapa illusionen av rörelse genom att teckna ett större antal bilder att visa per sekund så att rörelserna "flyter" bra. Flödet känns viktigare än att kunna avbilda själva rörelsen på ett "korrekt" och "realistiskt" sätt vilket man som lärare i ett skolsammanhang bör påpeka för eleverna för att så många som möjligt av dem ska känna sig kompetenta nog att delta. Andra stämningsskapande bildmässiga aspekter som färglära och perspektiv/bildkomposition kan läraren däremot tjäna på att gå igenom med klassen innan filmproduktionen. Åhlin beskrev sitt arbete som ett småskaligt hantverk vilket påminde mig om att man kan framställa välgjord animerad film även utan stora ekonomiska resurser eller ett stort antal inblandade - till exempel i skolan. Stopmotion kräver inga dyra material, en kamera kan skolan tillhandahålla om inte eleverna har egna mobiler/datorer/surfplattor att filma/fota med, gratis mjukvara för att omvandla bilderna till film finns att tillgå.
Teresa Glad fick uppmärksamhet redan som student vid Konstfack då hon till ett skolarbete skapade filmen Gunnar fångar en uggla för omkring 10 år sedan. Hon arbetar med "cut out" och väver även in broderi i sina animationer - vilket tillsammans med andra textila tekniker vore intressant att testa i ett skolsammanhang. Hennes målsättning är liksom Åhlins att berätta en historia och att väcka känslor, men som i sexualupplysningsfilmen Sex på kartan (2011) handlar filmerna om mer verklighetsnära frågor. Filmen som med en realistisk tecknarstil visar "vanliga människor" i vardagen där bland annat sex och förälskelse är ett inslag orsakade redan innan den släpptes att Glads team fick utstå hat och hot - men inte för att den berörde sex utan för att rasister och nazister inte uppskattade att dess figurer var av olika etniskt ursprung och därigenom förespråkade "rasblandning" (seriöst, detta händer 2014!). Jag ser film - och andra estetiska uttryck - som en utmärkt arena för att utforska, möta och skildra svåra frågor och känsliga ämnen - vilket är extra viktigt under ungdomstiden. Vi kommer här tillbaka till den eviga frågan: vad får konsten avbilda/beröra? (vilken jag återvänder till i senare inlägg om kulturorientering) Glad hoppades själva att filmen skulle nå fram till unga och/eller visas i skolan och jag tror just att den skulle kunna göra nytta där genom att den visar upp "vanliga människor" i sexuella situationer - i kontrast till media/film/internets sexuella skildringar med idealmänniskor, där normbundenhet och sexism ofta flödar. Sedan kan den ha en rent praktisk effekt som i klippet Glad visade där det på ett naturligt och icke moraliserande sätt ingår att karaktärerna använder kondom och det visas i bild hur de trär på den inför sexakten. Filmen uppmanar säkert till tankar och diskussion både om olika typer av sex och sexuella läggningar samt etnicitet, fördomar och främlingsfientlighet. Kunde temat avbildats på ett annat sätt? Vilken effekt hade det fått att visa mer/mindre eller på en annat sätt/ur ett annat perspektiv? Hur hade eleverna valt att beröra ämnet (kärlek och lust, om sex i sig känns för närgånget och obekvämt)? Hur kan filmen jämföras med medias/populärkulturella sexskildringar?
Johan Hagelbäck har också ägnat sig åt stopmotion fast som aktörer/figurer (och ibland som målarfärg) har han använt mat och föremål som han placerat i (modeller av) mänskliga omgivningar där de som han säger får "utför(a) mänskliga handlingar" - russin och köttbullar går på bio och festival, i stora tråg med filmjölk som målarduk låter han kameran gå medan matvaror från köket blir färg och mönster, en nyckelpiga och en tärning blir vänner eftersom de båda är röda och har prickar ... Matvaror till matkonst är verkligen något man skulle kunna ta med sig till skolan - och då inte bara till yngre elever - och skapa med på ett lättillgängligt, vardagsnära, lekfullt och avslappnat utan direkta krav på att göra "fint" eller "rätt". Materialet är inte heller dyrt, alla kan ta med sig en vara hemifrån eller skriva en inköpslista ihop och utforska mataffärens utbud. Vid stopmotion kommer rörelse och arrangemang i första hand då ansiktsuttryck, kroppsställningar och annat "finlir" blir svårare att uttrycka med matvaror vilket nog skulle verka inkluderande och avslappnade på mer osäkra elever. Om man använder mer obearbetade matvaror eller förpackningar kan man också ställa sig frågan var gränsen mellan konstverk och färdig (masstillverkad) produkt går - som Duchamps readymade urinoar Fontän eller Warhols Brillo-boxar (vilket jag återvänder till i ett senare inlägg). Hagelbäck talade också om hur dagens ungdom växer upp inom en visuell kultur och har ett behov att en visual literacy - Lindgren & Nordström Det kreativa ögat; Perception, semiotik och bildspråk (2009) - för sitt kommande arbetsliv som estetiskt arbete kan hjälpa till med (och jag skulle även vilja tillägga: för sin fritid och sina (fritids)intressen, för att kunna bli aktiva medborgare som medverkar i och tar del av samhällets kulturella utbud och i det längre loppet i samhällslivet i stort).
Slutligen vet jag inte hur mycket kunskap dagens elever har om att det faktiskt har producerats/produceras svensk animerad film, men jag tänker mig att ett evenemang som detta eller att se några av de ovannämnda filmerna kan fungera som ett slags kulturorientering även för dem.
2: Mistress of Modern. Estrid Ericson, Svenskt Tenns grundare.
Utställning av/om alster av Estrid Ericson, Josef Frank m.fl. 27/1-1/3, Röhsska museet.
Den här utställningen om Svenskt Tenns produktion bestod av två delar som effektivt kompletterade varandra: dels ett antal möbler,
bruksföremål, prydnadssaker och möblerade "rum" att som besökare betrakta och få en känsla av och en visuell uppfattning om, dels av information i text bredvid arrangemangen som gav en djupare bild av vilken historisk kontext föremålen hade tillkommit i - en berättelse om det samtida Europa och om synen på klass och god smak, en berättelse om pionjären Estrid Ericsons liv och den samtida synen på kvinnor i allmänhet.
Jag såg flera anledningar till att besöka utställningen och ska här reflektera över några: Design är något vi lätt glömmer bort eftersom det finns omärkligt överallt
runtomkring oss i alla föremål vi kommer i kontakt med. En tur bland möblerna och föremålen i kombination med bakgrundsinformationen fick igång mina tankar om att det alltid ligger så mycket bakom varje slutprodukt - en enskild människas tankar om estetiskt värde och praktiskt funktion, alla samtida idéer som påverkade personens tankar, en tilltänkt målgrupp och en anledning till att denna förväntades uppskatta produkten, synen på vad ett hem skulle vara och vilken typ av vardag som skulle utspelas inom dess väggar. Kanske kan den (till exempel en elev) som säger sig vara ointresserad av det estetiska se att denna faktor ständigt samspelar med en mängd andra som ständigt finns närvarande? Vi har alla åsikter om hur vi inte skulle tänka oss att bo eller om drömbostaden, men vad får oss egentligen att ha dessa åsikter? Vilka påverkar oss och för vilken vinning? Utställningen kan också bli en lektion i historia, samhällskunskap eller genusvetenskap (se till exempel titeln mistress "husmodern" och kopplingen mellan kvinnan och hemmet, synen på hemrelaterad design som andra rangens) - säkert ett uppskattat inslag som avbrott från klassrummet, ett praktiskt exempel på hur sådana "skolkunskaper" faktiskt angår oss och format/formar den värld vi (eller eleverna) lever i. Kanske kan man fortsätta ut i rent filosofiska resonemang om vad ett hem är och hur formgivningen påverkar oss? Inom skapande ämnen skulle utställningen säkert
kunna fungera som en inledande inspirationskälla för eleverna innan de själva börjar formge sina föremål - en avdramatiserande vink om att
design kan börja varsomhelst och att även det "vardagliga" hemmets utformning har sitt värde. Hur dagens design/inredning skiljer sig från den utställda kan också tas upp till diskussion.
Något jag tycker kunde ha arrangerats på ett bättre sätt är textinformationen som förekommer i stora mängder per skylt på ett fåtal ställen vilket gör den ganska svårtillgänglig - många (inte minst yngre/elever) har ett snabbt tempo och kan tänkas hoppa över läsningen och därför gå miste om utställningens djup och angelägenhet. Varför inte istället låta ett större antal småskyltar
utplaceras bland föremålen och möblerna och bli en integrerad del av "rummen", en del av upplevelsen som man ögnar igenom av bara farten? Personligen hade jag uppskattat att även få en aning information om hur den samtida synen på god smak och hemmet såg ut i icke-borgerliga miljöer för att ha något att jämföra med, den delen av befolkningen lämnas liksom utanför och ger en ofullkomlig bild av hur det faktiskt såg ut. Mer information om samtida kvinnors situation i stort hade också gett en bättre bild av varför Estrid Ericson uppfattades och bemöttes som hon gjorde.
http://rohsska.se/besok-rohsska-museet/valkommen-hit/9084/
(De svartvita bilderna är ifrån Röhsskas hemsida, se länk på raden ovan.)
3:
Charlotte Gyllenhammar (utställning med konstnärens namn).
Utställning av alster av Charlotte Gyllenhammar, 24/1-3/5, Göteborgs konstmuseum.
Det första som slår mig är hur väl man har utnyttjat lokalen, att man gjort den till integrerad del av utställningen som förstärker intrycket av konstverken flerfaldigt. Ekande tomma salar med högt i tak i stort sett försänkta i mörker,
sterila vita väggar och som enda belysning blängande spotlights riktade mot konstverken. På väg upp för trappan upptäcker jag plötsligt en uppochnervänd barnkropp dinglande över mitt huvud. Ett ensamt barn väntar mörkret längre upp i lokalen medan golvet närmast väggen pryds av utströdda bleka barnkroppar i vila eller något värre medan informationsbladet upplyser mig om titeln "Dagis". Ansiktslösa barn sitter närmast trappan först knappt urskiljbara i dunklet, stirrandes på en filmduk där ett svartvitt dokumentärt klipp om en frisläppt gisslan loopas om och om igen. En bit ifrån sitter två kvinnokroppar (kallade Double blind) med förbundna ögon fastsurrade rygg mot rygg på två stolar med en skarp spotlight pekandes på dem uppifrån. Vilka de är, dessa anonyma barn och kvinnor och varför de hamnat där förtäljer inte själva konstverken men på några av väggarna finns texter av konstnären som enligt min tolkning handlar om den utsatta blottade kvinnan/kvinnokroppen. Ett flertal av barnen/kvinnorna avbildas uppochner och en av texterna talar om kvinnans oskyddade blottade underliv som vanligtvis göms bland kjolens flödande volanger men likväl finns där. För att göra det hela har flera av skulpturerna inslag av bjärta färger, de fastbundna i Double blind är helt täckta av plastigt knallgult.
Vari ligger obehaget? För det är en mycket obehaglig utställning enligt mig, suggestiv just därför att det är så mycket vi inte vet ett bildligt mörker såväl som ett ordagrant och sedan dessa kroppar. Det anonyma ansiktslösa blir oerhört suggestivt och det känns närmast omöjligt att inte tolka in en massa själv, efter att ha läst texterna på lokalens väggar förstärks obehagskänslan av hur oskyddade och utsatta dessa kroppar/människor är. Samtidigt kan jag tänka mig att andra personer med andra associationer och erfarenhet skulle kunna säga att utställningen inte kändes skrämmande alls - kanske ser de bara ett absurd arrangemang av människokroppar i skarpa färger, en galen utställning med dålig belysning. Jag vill stanna vid Double blind och som tankeexperiment försöka placera in skulpturen i några olika typer av kontext: det färgglada skulle kunna göra den till ett vridet men festligt inslag i en kitschig färgstark omgivning, mot röda draperier och dämpad belysning framstår den som porrigt erotiskt, hade några andra statyer
placerats runtomkring hade den kunnat vara en psykologisk skildring om blindhet eller att vara instängd i sig själv utan att nå fram till andra, hade andra statyer stått omkring parvis kunde den berättat om paret bland andra par som inte nådde fram till varandra i sin relation, i en ruffig källarmiljö kunde vi bevittnat en gisslanscen kanske i en thriller där vi vet att hjältarna är på väg eller att paret
kommer att lyckas fly - plötsligt blir scenen mer spännande och nästan hoppfull, med levande ljus i bakgrunden och pentagram klottrade över golvet mötte oss en offerritual, ackompanjerat av ett bord med i en annan kontext helt oskyldiga verktyg blir det offren i en tortyrscen ... möjligheterna är många. Är barnkroppen över trappan ett fritt barn på äventyr hängandes i knävecken, en liten cirkusartist som tränar med trapetsen eller en kropp bland
andra köttstycken som dinglar upphängda från taket i slakteriets kylrum?
Det som trots allt gör att utställningen mitt i obehaget känns relevant (till exempel att ta med elever på) är att den kan bli ett sätt att närma sig frågor om (kvinno)kroppens utsatthet eller om kroppen som vara genom estetiska uttryck. Tankar kring prostitution/trafficking/organhandel, barns utsatthet i samhället/världen eller genusordning/syn på
kvinnlig sexualitet kan väckas och tas upp till diskussion just utifrån frågan om varför utställningen kan upplevas som så otäck. Texterna som ger ytterligare djup är få och lagom långa att orka ta del av och känns därför tillgängliga för flertalet besökare (rastlösa elever med flera). Utställningen bör också kunna fånga uppmärksamheten hos många unga eftersom den lätt kan kopplas till återkommande obehagliga med kittlande inslag i dagens populärkultur - zombies och levande döda, monstruösa varelser i människohamn som varulvar och vampyrer inom urban fantasy, barn/kvinnor som offer och/eller monster i skräckfilm och -spel, kroppen som ett genetiskt bundet ting som anonymt sorteras in i samhällets system i Mortal instruments och Divergent, lemlästning och tortyrorgier riktade mot kroppar i filmer som i Hostel eller Saw. Ett helt annat sätt att närma sig utställningen är att låta eleverna besöka utställningen under minsta möjliga interaktion med varandra och därefter presenter vilka känslor och associationer den väcker hos just dem (men i så fall bör de nog inte läsa texterna som är rätt ledande), kanske kan de även gestalta eller tolka den eller placera in verken i olika sammanhang? Frågan om vad som är konst och vilken funktion denna ska ha fylla kan också diskuteras. Att verken inte är "fina" kanske kan verka frigörande och få eleverna att våga prova på att arbeta med det groteska eller att ta upp "fula" ämnen, känslor och tankar?
Intressant är förresten att jag blev så uppslukad av den stämning och de känslor som utställningen förmedlade att jag egentligen inte hade en tanke på verken som konstruktioner skickligt skapade med en viss teknik/med ett visst material av konstnären - det glömdes liksom bort.
Nu följer några foton och sedan gör jag en koppling till populärkulturen genom skräckspelet Silent Hill 2.
Bruket av anonyma/ansiktslösa (kvinno)kroppar i mörkret förde direkt mina tankar till fienderna i spel som Silent Hill 2. Double blind skulle mycket väl kunna föreställa två av spelets sjuksköterskor (första bilden nedan) som övermannats av spelaren. ("Sluta trakassera vårdpersonalen!" vill jag spontant genast skrika till "hjälten" eftersom jag har svårt att inte se kvinnorna som offer oavsett hur farliga och levande döda de än är, typiskt mig ... ) Det av konstnären återkommande motivet uppochnervänd (försvarslös) kvinna (i bur/ställning) används också i olika versioner i spelet. (andra bilden nedan)
"Jag slipper i alla fall att bli gulmålad - alltid något att vara glad över!" säger sjuksköterskan som försöker se livet (?) från den ljusa sidan även om hon har ett klart krävande arbete och otacksamma patienter ...
"Släpp ner oss! Stoppa kvinnoförtrycket! Upp(ochner) till kamp~!"
http://the-other-castle.blogspot.se/2012/05/my-top-5-scary-moments-from-scary-games.html
http://silenthill.wikia.com/wiki/Mary_%28boss%29?file=Poses_comparison.png
Bilder ur spelet Silent Hill 2 från ovanstående sidor.
Silent Hill 2 © Team Silent, Konami, Konami Computer Entertainment Tokyo
http://konstmuseum.goteborg.se/wps/portal/konstm/utstallningar/.../
Konstmuseets sida om utställningen.
4:
DIY (Do it yourself) Gör det själv!
Utställning/verkstad som besökarna själva är medskapare av/i, 7/2-12/4, Göteborgs konstmuseum.
En interaktiv utställning, en workshop-verkstad i museimiljö eller ett kreativt "vardagsrum" för stadens unga? Alla tre beskrivningarna passar in på Konstmuseets "DIY"- verksamhet som varje onsdagseftermiddag välkomnar ungdomar 13-24 år till artistuppträdanden, dans, film-/videovisning, "fika
och häng", gratis wifi-uppkoppling och möjlighet till att delta i ungdomarnas egna visningar av sina Instagram-bilder, YouTube-videor och musik ifrån deras Spotify-spellistor. I lokalen finns (hela veckan) de öppna workshopparna kylskåpspoesi, rita en ruta i stafettserien, gemensam skulptur på en bas av hönsnät som besökarna uppmanas att fästa skräp och annat smått de kan hitta/bär med sig på,
skapande med hjälp av färgat
papper och sax ovanpå konstverk som projiceras på olika ytor på väggen, sy din egen kudde och skriv/anta små kreativa uppdrag att utföra.
Jag blev positivt överraskad av vilka möjligheter utställningen gav till kreativitet och interaktion samtidigt som idén om ett "vardagsrum" för häng genomfördes på ett sätt som kändes avslappnat, inbjudande och inkluderande. Om tanken är att nå ut till unga (till exempel de som inte brukar gå på museum) och att göra museimiljön till något mindre stelt och mer lekfullt, en plats där ungdomarna inte känner sig vilse och främmande så tror jag att upplägget i sig är riktigt bra - problemet är dock hur de ungdomar som vanligtvis inte går på museum ska bli intresserade nog att faktiskt ta sig dit eller ens nås av informationen om att utställningen finns? Om skolklasser kommer dit ihop genom skolan (vilket säkert en del kommer att göra) kan i bästa fall elevernas uppskattning skapa ringar på vattnet och till och med leda till att utställningen i de ungas ögon kan uppnå statusen som ett "vardagsrum" dit de på eget initiativ tar sig för att träffas eller pyssla med aktiviteterna. Eftersom utställningen öppnade i början av februari passade man även under februarilovet på att erbjuda extra aktiviteter som jag hoppas många barnfamiljer uppmärksammade. Läget vid Götaplatsen är rätt bra i och med att det är centralt men samtidigt tror jag betydligt fler ungdomar hänger vid exempelvis Brunnsparken/Nordstan och hade kikat in om den hölls där - kanske kunde utställningen flyttas runt till olika lokaler, även i stadens förorter som ligger en bit ifrån centrum, så att fler unga fick chans till att delta?
I dagens samhälle där ungas umgänge och utövande av/diskussion om intressen till stor del sker via internet är upplägget med en gemensam trygg samlingsplats där surfande och häng kring alster från Instagram, YouTube och Spotify inte fördöms utan tvärtemot uppmuntras av vuxna smått genialiskt. Det pratas allt oftare om hur de yngre idag lever i en (nät)kultur där konsument/producent inte längre är tydligt åtskilda (exempelvis i Populärkulturen och skolan av Magnus Persson, 2000 och i Konvergenskulturen av Henry Jenkins, 2012) och här finns verkligen utrymme för detta. Att populärkultur/internet-kreationer stämplas inte som
"fult" är tydligt när besökarna uppmanas till användning av sociala medier och projektions-workshoppen låter "fina" konstverk bli en grund att skapa något eget utifrån.
De unga (elever) som inte anser sig (vilja) vara kreativa kan fortfarande ("ovetandes" eller "omärkligt")
bli delaktiga genom att dela med sig av musik/videor, opretentiöst bidra
till skräpskulpturerna eller leka med orden på poesitavlan. Ett besök på DIY låter dem faktiskt bli delaktiga i lektionsupplägget och val av/genomförande av aktiviteten (som det ofta så fint heter på pappret) - på riktigt.
Information om DIY finns här:
Låna en bok:
Trådkonst Knyppling under fyra decennier.
Kristina Malmberg, 2014, Warne Förlag: Sävedalen.
Jag valde boken
Trådkonst eftersom sådant arbete inte är något jag har någon erfarenhet av. I boken beskrivs
knypplingstekniken och några exempel med
utförandeanvisningar - för den som vill testa själv - ges av en rad olika
konsthantverkare vars arbete också beskrivs och visas i bilder. Vidare visar boken på något utav den
bredd som faktiskt finns inom trådkonsten: allt ifrån mer traditionella skapelser som knypplade spetsar till hemtextil och klädesplagg men också mer moderna och experimentella verk som bildvävar, tredimensionella alster som nog närmast bör kallas skulpturer, bruksföremål, smycken och knyppling med metalltrådar.
Det var intressant att hur mycket mer än spetsar som kan omfattas av tekniken och hur detta hantverk som enligt mina förväntningar bara handlade om platta
tvådimensionella ytor i själva verket kunde skapa ytterst effektfulla
former och djup i tre dimensioner. Att använda sig av flera färger,
material eller att
blanda tekniker - knyppling, viktning, broderi, vävning och (textil)applikation - för att skapa bildvävar intresserade mig också. Ett hantverk jag kopplade till strikt, gammaldags precisionsarbete efter fasta mönster inbjöd här till fritt kreativt skapande på ett riktigt välkomnande sätt som både gjorde mig sugen på att testa tekniken själv och att använda mig av fri experimentell trådkonst i ett undervisningssammanhang.
Mitt första försök gjorde jag under
assignment #4 där jag först skapade en form/stomme med ståltråd och sedan "färglade" den med fält av inflätade garner. Genom de ljusgenomsläppliga tomrummen förändrades intrycket av form och färger beroende på vilken yta resultatet fick som bakgrund eller om det hängdes upp som en mobil. De
tomma ytorna fick ett eget oförutsägbart liv, det kändes lite som att jobba "omvänt" med vit krita på svart papper för att måla fram ljuset och inte skuggorna som i vanliga fall.
Assignment #5 utgick ifrån Ingrid Eggimann-Jonssons knypplade fåglar (sid. 131-133) men fick bli en enklare mer tvådimensionell variant eftersom den saknade föregångarnas vingar. Jag började med att skapa en egen mer komplex stomme av kartong med tomma partier att (delvis) täcka med trådar, först i ståltråd som även gav stadga och sedan i garn. Jag blandade här de olika färgerna istället för att dela in dem i avskilda områden per färg för att få en mer levande skiftande effekt av färger på ytan, jag var även mån om att arbeta mer
slumpartat när jag flätade ståltråden/garnerna i motsats till det mer systematiska flätandet under assignment #4 ovan.
Sist ville jag göra något som låg närmare ren
knyppling så i brist på knyppeldyna och andra lämpliga redskap blev det ett hemmabygge med knappnålar/häftstift fasttryckta i en tjock
pappskiva - det gick inte så bra eftersom nålar och stift lossnade och gjorde det svårt att efterlikna (en förenklad variant av) mönstret Luna (sid. 128-130) vilket var den ursprungliga tanken. Jag bestämde mig för att det första experimentet fick räcka och påbörjade en ny variant med en stomme av
ståltråd där jag flätade garnet på några olika sätt och skapade en omvänd hjärtform där hjärtat utgjordes av de tomma partierna. Men då gled garnet på stommen och det blev svårt att skapa regelbundna rader istället när jag började fläta in garnet, ståltråden gjorde även ytan lite ojämn så slutsatsen blev att en
knyppeldyna eller liknande nog inte skulle vara så dumt att pröva - inte minst om man ville ha ett resultat utan som stödramen kunde tas loss och
appliceras på något annat föremål som till exempel textil/kläder.
I ett
skolsammanhang känner jag att jag behöver mer kunskap/erfarenhet av tekniker och material för att kunna handleda eleverna och ge dem möjlighet till att skapa fritt men ändå kunna uppnå ett resultat. Kanske visa dem olika exempel och låta dem testa fritt med en knyppeldyna för att inkludera alla istället för att gå en på exakt knypplingsteknik? Olika
material är en bra idé, förutom bokens tips om metalltråd kanske plast, trä, tyg och småföremål kunde flätas in? Det skulle kunna påminna lite om den gemensamma hönsnätsskulpturen från utställningen
Do it yourself:
http://www.kadabinx.blogspot.se/2015/02/kulturorientering-4.html Man skulle också kunna utgå ifrån en (mörkare/ljusare) färgad
yta och med garnets hjälp träna på att knyppla fram ljus/skuggor medan tomrummet "skapade" motparten i bilden.
Boken i sig tror jag passa bra att bläddra i för många elever eftersom den visar på bredd och experimentlusta utan strikta pekpinnar när det gäller hur resultatet "ska" se ut.
