Assignment #5/Kulturorientering 5: Det var länge sedan jag ägnade mig åt någon typ av handarbete - med undantag för teckning och de uppgifter jag utfört under den här kursen - så arbetet med trådkonst under veckans assignment och bokdelen av kulturorienteringen blev en påminnelse om hur meditativt det kan kännas att arbeta med något fysiskt i händerna, trots att genomförandet i sig mest består av repetition av samma/snarlika moment gång på gång blir sysslan till något rofyllt och tillfredsställande. (Själva arbetet skriver jag mer om i de andra inläggen.) Jag kopplar detta till hur vi - och framförallt de barn och unga som växer upp idag - i allt större utsträckning har tappat just detta, att göra något med händerna, till förmån för digitala simuleringar - numera finns det spel/appar där just vardagssysslor som dammsugning, disk, källsortering, matlagning och stickning genomförs istället för den faktiska fysiska sysslan. På vilket sätt påverkar detta känslan hos den som genomför den? En stor skillnad är förstås att de digitala inte genererar ett fysiskt resultat - en färdigstickad mössa du kan ha på dig, en maträtt att äta eller en städad bostad - men samtidigt kan vissa människor säkert känna snarlika känslor av meditativt lugn eller produktivitet även när de genomför motsvarande syssla digitalt. Och blir resultatet i spelet/appen eller någon annan typ av digital miljö ett ting - låt oss ta exemplet med en stickad mössa - som finns i den världen att beskåda, visa för andra och klä sin avatar med - "finns" föremålet då? Om min avatar visar mössan för mina vänners avatarer spelar det då någon roll att den inte finns i den fysiska världen? Har jag då "gjort" mössan? Idag innehåller digitala världar ett sådant utbud och variationsmöjlighet att mönstret jag skapat på min mössa är minst lika unikt som en det på en fysisk motsvarighet - är skapelsen då min? Digitala skapelser kan säkert ge en typ av tillfredsställelse men samtidigt är det tydligt att digitalt skapande/pyssel inte står lika högt i rang som fysiskt - inte minst hos föräldrar och äldre generationer - eftersom man inte åstadkommer/skapar något "på riktigt", utan bara sitter där och "glor på skärmen". Skapandet blir då förknippat med dåligt samvete, och svårare att finna tillfredsställelse i, kanske vågar/vill man inte längre visa upp sina digitala alster som man hade gjort med de fysiska ...
Jag vill koppla detta resonemang till ett skolarbete eleverna genomförde under min första VFU-period, som just handlade om otydligheten i var gränsen för "på riktigt" går mellan virtuellt/verkligt eller digitalt/fysiskt (Om jag säljer den digitala mössan till en annan fysisk persons avatar för digitala pengar, har köpet/försäljningen skett "på riktigt"? Om personen betalar mig med riktiga pengar, eller digital valuta köpt för riktiga pengar..? Det blir snabbt komplicerat.) och hur snarlik den tillfredsställelse digitala/fysiska arbetsformer ger kan vara för unga idag. Kanske är den digitala världen och det digitala arbetet en form av vad Baudrillard kallar för hyperreell aktivitet/verklighet? ("Något som är 'mer verkligt än verkligheten', något falskt och artificiellt som blir mer definitivt verkligt än själva verkligheten." - Freeland, Cynthia (2006). Konstteori; En introduktion.) Det känns viktigt att som vuxen/äldre är eleverna/lärare inte vara för inskränkt utan att inse att digitalt skapande/produktivitet på sitt sätt är både givande och verkligt.
Om du stylar ditt hår eller det på din avatar - som också är "du" - kan upplevelserna ligga nära varandra, men om du stylar någon annans hår framgår genast en skillnad: den fysiska beröringen uteblir vid digitalt arbete, sinnesintrycket av känsel aktiveras inte - och för de flesta är det i ett sådant sammanhang väldigt behagligt både att få vidröra och att bli vidrörd. Kanske är det just kombinationen av flera sinnesintryck som gör handarbetet rofyllt, att få använda både händer och ögon samtidigt? Eller att det blir något ömsesidigt, en form av (fysisk) interaktion i jämförelse med hur du i den digitala världen är (fysiskt) ensam? Jag tänker att jag skulle vilja bedriva en typ av estetisk undervisning där flera av våra fem sinnen kunde få aktiveras och samverka, för estetik handlar ju just om sinnliga upplevelser. En enkel variant är spela upp olika typer av musik/ljud medan man arbetar med något skapande, eller att förena syn och känsel som vid handarbete. Filmskapande är också ett exempel på en arbetsform där syn- och hörselintryck samverkar och tillsammans kan förmedla känslor och stämningar de inte klarar av på egen hand, vilket också gäller för digitala spel där även (simulering av) rörelse och känsel ingår. Det blir som ett slags "synkront sinnesarbete" eller "inre multitasking" fast inte direkt distraherande och splittrat utan ömsesidigt förstärkande och givande, för att knyta an till vad vi läst av Brante under en tidigare kurs. (Brante, Göran (2009). Multitasking and synchronous work: Complexities in teacher work. Teaching and Teacher Education, 25(3).)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar