Kulturorientering 4: Efter att jag hade varit och besökt (och deltagit i) Konstmuseets interaktiva workshop/utställning DIY (Do it yourself) gick tankarna direkt tillbaka till vad vi tidigare under utbildningen har läst om hur ungdomar inom dagens (nät)kultur ofta deltar både i egenskap av producent och konsument (Populärkulturen och skolan av Magnus Persson, 2000 och Konvergenskulturen av Henry Jenkins, 2012) vilket är två roller som tidigare var mer tydligt åtskilda. Internet med sina communities, diskussionsforum, sociala medier och andra siter uppmanar verkligen till interaktion och deltagande (det talas till och med om en "deltagarkultur") där även de som annars (i verkliga livet) inte vågar/anser sig vara särskilt kreativa uppenbarligen kan ha det lättare att våga/vilja bidra och delta på olika sätt. Elever som i skolan inte säger sig läsa (böcker, eller de "rätta" böckerna) eller skriva något kan i själva verket vara aktiva läsare/författare inom fanfiction-kretsar, de som inte tror sig kunna rita (på det sätt som anses/de anser vara "rätt" inom bildundervisningen) har kanske stor erfarenhet av digitalt bildskapande/bildmanipulation eller känner sig hemma när de får rita fanart-bilder. Att utställningens upplägg faktiskt uppmanar de unga till att använda sig av sociala medier och att dela med sig av sin nätalster/-favoriter känns som ett respektfullt steg i rätt riktning - en antydan om att populärkultur och "finkultur" inte behöver vara åtskilda eller stå i konflikt med varandra, en uppmaning till de unga att det är fritt fram att vara både producenter och konsumenter. För att kunna intressera så många elever som möjligt behöver även skolans (estetiska) undervisning vara noga med att både "högt" och "lågt" är tillåtet, att det är tillåtet att inspireras av/"låna" ifrån andras alster (som inom fanart och fanfiction) utan att det blir "fusk" - precis som det tas upp i Barns bildskapande är det så vi lär oss, vi härmar, tolkar och integrerar så småningom nya element i vår egen tecknarstil och denna process sker som det nämns i Fantasi och kreativitet barndomen ständigt i samhället, vår "egen" stil är inspirerad av idéer från alla möjliga håll. Utställningen visade mig ett praktiskt exempel på hur ett sådant upplägg kan förvandla till och med ett konstmuseum till ett avspänt, tillåtande, inbjudande "vardagsrum" - det känns som precis rätt väg att gå även för en lärare.
Litteraturseminarium 5 handlade också om praktisk tillämpning av de kunskaper vi fått genom kurslitteraturen när vi i olika rollspels-scenarier uppmanades till att argumentera för att bildämnets omfattning i skolan borde utökas. Att föreställa sig hur olika aktörer - i det här fallet elever, lärarkollegor och politiker - skulle ha uttalat sig i en fråga är i de flesta situationer ett utmärkt sätt att reflektera över olika perspektiv och dessas möjliga bakomliggande orsaker. Precis som i ett sokratiskt samtal undviker man att fastna i att bara upprepa sina egna förgivettaganden och innötta tankegångar och att reflexmässigt avvisa nya perspektiv, man får möjlighet att utan att värdera dem lekfullt pröva och utforska olika tankegångar. Både rollspel och sådana samtal som känns naturliga arbetssätt för mig som alltid har uppskattat och även i undervisningssammanhang gärna använt mig av liknande frigörande övningar - på VFU:n och i de dramagrupper för grundskoleelever jag tidigare har lett. När vi fick spela rollen som (bild)elever togs förresten problemet med att man som elev lätt hamnar i att (in i absurdum) strävar efter att göra "rätt" (enligt lärarnas synsätt) i skolan istället för att arbeta på det sätt som faktiskt gynnas ens egen utveckling bäst, vilket tydligt har visat sig vara en hämmande erfarenhet som många i klassen minns ifrån sin egen skoltid. Om jag ska föreställa mig själv som framtida lärare är denna inställning verkligen något jag skulle vilja satsa på att motarbeta, inte minst inom bildundervisningen.
Assignment #4 var jag från början inställd på att låta bli en övning i att arbeta med flera (gärna något obekanta) tekniker på ett sätt som jag inte riktigt styrde över, att öva på att inte riktigt ha kontrollen och istället utforska något nytt utifrån de förutsättningar som gavs - vilket lätt kan kopplas till vad jag skrivit ovan om tjusningen och utmaningen i rollspel och sokratiska samtal. Slumpgeneratorn blev ett utmärkt verktyg för att lämna upplägget för uppgiftens utförande åt slumpen och därutöver valde jag att använda mig av begränsande verktyg som syskonbarnets kritor och färgpennor vilket (som förväntat) först ledde till frustration och stress men när jag ändå någorlunda fick ihop det till ett resultat jag kunde känna mig nöjd med så tror jag nog att det gav en extra tillfredsställelse och boost av självförtroendet. Återigen insåg jag att det handlade om att inte eftersträva det "rätta" resultatet utan att fokusera på en utforskande process med okänd utgång - känslan av att övervinna frustrationen och lyckas genomföra nånting nytt på det sättet bidrar jag gärna till att eleverna får uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar